Karstkrypning i Kolmården

Söndagen den 18 november for Östgöta grottklubb till Kolmårdenskogarna närmast norr om Bråviken för att kika på karsgrottor. Först gick färden till Kopparbo för ett besök i Kopparbogrottan, som med sina 125 meter är Östergötlands längsta karstgrotta. Ingen av oss som var med hade besökt den grottan tidigare, så vi var lite osäkra på hur vi skulle hitta den, men det gick bra då den var belägen alldeles intill Östgötaleden.

Kopparbogrottan blev en blev en våt upplevelse, framför allt för undertecknad, trotsade vatten upp till låren och vadade en god bit in på undervåningen. På grund av vattnet där kunde vi alltså inte ta oss genom hela grottan, men vi var vi beredda på och vi var fullt nöjda med vad vi såg. Grottan var en imponerande skapelse, vilket för övrigt också kan sägas om oss, för klättringen till undervåningen krävde en del våghalsighet.

Efter att ha förtärt vår matsäck, och godisbitar som Joakim hade med sig, återvände vi till bilen och for till Marmorbruket. Där väntade lite mer Östgötaledsvandring fram till Kärleksgrottan, som var utflyktens andra mål. Denna 17 meter långa karstgrotta ska guden Amor ibland spela utanför. Vi såg inte till honom och blev således inte kära i varandra, men en hel del spännande grottbiologi såg vi: förutom åtskilliga källarspindlar, som på sina ställen vävt små trådkokonger, fanns där också snäckor och malfjärilar. Enligt grottdatabasen skulle det lukta avlopp i grottan, på grund av att ett sådant mynnat där tidigare, men det var inget vi lade märke till. Efter krypningen i Kärleksgrottan var jag, som saknar overall, så smutsig om magen att jag gick ut i den iskalla Bråviken och tvättade den innan jag tog på mig rena kläder.

Lagom till mörkrets inbrott var vi klara med våra grottbesök. Alla återvände helskinnade.

Anders L

Karstgrottor i Bråviken

Söndagen den 18 november, är det dags för en grottutflykt igen. Den här gången ska vi kika på karstgrottorna norr om Bråviken, i Kolmårdsskogarna. Vi besöker de icke-vattenfyllda delarna av Kopparbogrottan (som totalt är 125 m lång, länets längsta kartsgrotta) samt ytterligare någon av karstgrottorna i området, t.ex. Kärleksgrottan. Vi ses klockan 10 vid infarten till Kolmårdens djurpark, en halvmil Ö om Krokeks samhälle.  Har du inte möjlighet att ta dig dit på egen hand, så kan du bli upplockad någonstans, t.ex. vid någon av pendeltågsstationerna i länets östra halva. Hör bara av dig, så bestämmer vi när, var och hur. Medtag som vanligt matsäck, utrustning, oömma kläder och ett grott humör. Hör av er också om det är något annat ni undrar över kring detta.

/Anders 070-6429163

Utgrävning av Höversbygrottan

Den 29 september tänkte vi gräva ut lite av den inre salen av Höversbygrottan.

Svara till alvbrant at gmail.com om du vill vara med och eventuell samåkning.

Eldstad med brasa kommer att finnas, tag med korv att grilla.
Andra bra saker att ha med sig: varma oömma kläder, mössa, ficklampor, mycket liten spade och hink, gott humör.

mvh
/Joakim

Grottfynd i Dalarna

    För första gången har jag fått äran att upptäcka en ännu oregistrerad grotta och rapportera in den till Speleologförbundet!

Ett par dagar i juni tillbringade jag i fäbodmarkerna väster om Siljan och företog mig vandringar längs bland annat delsträckor av Siljansleden. Den första dagen tänkte jag besöka Grottan i Leksberget, en liten blockgrotta i närheten av Siljansfors. Efter närmare två mils skogsvandring var jag framme i sänkan där grottan skulle finnas, men hur jag än letade kunde jag inte hitta någon grotta. Sedan dess har jag läst i L-H Hedins Inventrering av grottor i Kopparbergs län (1978) att inte heller han hittade grottan utan bara kunde referera andrahandsuppgifter. Efter en glass på serveringen vid Siljansfors skogsbruksmuseum var det bara att vandra tillbaka.

Nästa dag gick jag till Åsens fäbod. Nu var det inte meningen att jag skulle hitta någon grotta, utan bara se mig omkring och prova en liten lokal vandringsslinga med namnet Marits stig, uppkallad efter en fäbodkulla som ska ha räddat sig undan en björn genom att fly upp på ett mäktigt jätteblock som fått namnet Marits häll. När jag följde Marits stig genom en sänka väster om Åsbergs topp såg jag dock ett intressant hål mellan två block i en rasbrant. På Speleologförbundets årsmöte i Västergötland i maj hade jag fått upp ögonen för vad som kan finnas bland blocken vid en rasbrant, så jag var ju tvungen att ta en noggrannare titt, och, se där: Det blev ju större där inne! Jag hade inga grottkläder med mig, så för att behålla mina kläder rena åtminstone på utsidan kröp jag in tämligen lättklädd. Jag kunde konstatera att grottan inte var någon jättegrotta men likväl större än de minsta objekten i Speleologförbundets grottdatabas, däribland Grottan i Leksberget, den som jag aldrig hittade. Innanför huvudingången sträckte sig ett litet rum rakt fram, och till höger ledde en mycket trång sidogång till en alternativ entré.

En dag i juli återvände jag till platsen tillsammans med min syster för att mäta och beskriva grottan. Från huvudingången till rummets innersta hörn var avståndet 2,5 meter och den alternativa sidogången fick vi till 1,35 meter. Grottans totala längd är alltså (cirka) 3,85 meter, vilket ju kan avrundas till 4. Två block lutar sig mot varandra och bildar rummets väggar och delvis dess tak. Två mindre block hjälper till att bilda taket. Den trånga sidogången, vars takhöjd som lägst uppgår till blott mellan 20 och 25 cm, leder under det högra blocket. Jag lyckades inte forcera den gången själv men bedömer att riktigt smala och smidiga vuxna personer kan. Vad Madeleine visade upp i Trevåningsgrottan förra året har jag ju inte glömt Och helt stopp tog det aldrig för mig heller, men jag ville faktiskt inte ta risken att fastna.

En grottblankett har fyllts i och skickats in till Speleologförbundet. Blanketten är registrerad och man uppger att grottan troligtvis kommer att få sitt riksnummer och sin databasplats under hösten. Åsbergsgrottan kommer den att heta.   Anders Lavas

 

Anders i Åsbergsgrottans huvudingång.

Grottbesök på Färöarna

Anders 2012

Efter att de senaste somrarna ha turistat i Norge, Finland och Danmark ville jag nu se någon av Nordens övriga delar. Det blev Färöarna som fick mitt besök. Från vandrarhemmet i Tórshavn gjorde jag dagsutflykter till besöksmål inom både natur och kultur. ”Natur” innebar förstås bland annat grottor.

Suðuroy

Min sista Färödag tillbringade jag på Suðuroy, den sydligaste av öarna. Jag hade bestämt för att besöka grottan Hol í Hellu ett par kilometer öster om orten Tvøroyri, där färjan från Tórshavn lägger till. Denna grotta hade jag stött på uppgifter om på Internet.

Hol í Hellu är en stor strandgrotta i en mäktig fågelklippa med namnet Froðbiarnípa. Havet når en bit in i grottan, men man kan ta sig in i den torrskodd via stenblocken på öppningens södra sida. På Turistinformationen i Tvøroyri trodde man dock att grottan endast kunde besökas vid lågvatten och det skulle det inte bli än på ett tag. Skulle jag i så fall kunna besöka den, innan det var dags att ta dagens sista färja tillbaka till Tórshavn? Ja, det gick fint!

Solen lyste och gav havet och landskapet riktigt klara och glada färger. Jag åt ett stycke matsäck på den blockiga stranden innan jag klättrade in i grottan. Öppningen är väldigt vid, så den där riktigt grottiga känslan infinner sig inte. Men vad gör det? Grottan är mycket mäktig och vacker. På golvet ligger stora rundslipade stenar som vågorna slår in mot. Man förundras över de krafter som finns i naturen, även om de tagit god tid på sig. Det vackraste av allt är de häftiga färgskiftningar som finns i taket vid grottans öppning. Riktigt läckert! Det är inte bara bergets ljusa och mörka färg det rör sig om, utan också en sorts gult. Jag uppfattade att det gula inte var en stenfärg, utan något som hade samband med ställen där fukt rann på bergväggen.

Efter besöket i Hol í Hellu ville jag ta en annan väg tillbaka till Tvøroyri än den jag kommit. Jag klättrade upp på en klipphylla på vänster sida om det lilla vattenfall som fanns strax söder om den stora grottan. Och där: en till grotta! Ja, där fanns en liten krypgång rakt in i berget. Naturligtvis var jag tvungen att prova den också. Gången ledde till en liten rund kammare, 3-4 meter in i berget. Hade jag saknat viss grottighet i den stora grottan så fick jag uppleva den här. Via hagar med nyfikna får återvände jag till staden mycket grottnöjd.

Vestmannabjørgini

Två dagar tidigare hade jag åkt sightseeingtur med båt vid de mäktiga och fågelpopulära klipporna Vestmannabjørgini på ön Streymoys västkust. Båten for genom flera portaler av sten och vid ett tillfälle åkte vi rakt igenom en riktig grotta. Det senare gick emellertid så snabbt att det var svårt att hinna ta kort. Jag rekommenderar dock varmt denna båttur för den som tänker besöka Färöarna och som är förtjust i grottor och andra mäktiga stenformationer. För att få de bästa fotomöjligheterna bör man ta plats på det övre däckets högra sida.


Försök att hitta Valviks jättegryta

Av en händelse passerade jag en skylt med texten ”Valviksjättegrytan 400 m”. Ett spontanbesök vid en jättegryta? Javisst!

Stigen är svår att hitta den första biten. Bara ett par plastbandsvimplar markerar förtsa biten och det tog ett par försök att hitta stigen som sedan markeras med Östgötaledens orangefärgade prickar och band. Tyvärr är prickarna ganska glest placerade och det är inte alltid att nästa prick är synlig från den föregående.

Marken bär både smultron och blåbär, samt tydliga spår av vildsvin.

Väl uppe på höjden kunde jag varken hitta nästa prick eller någon jättegryta. Skam den som ger sig, någon stans i detta område måste grytan finnas! Efter tre goda kvartar av strövandre i området fann jag varken gryta eller fler orangea prickar. Området vimlar av olika djurstigar, svårt att veta vilken stig som går till grytan…

Det fanns ett par gryt i området som skulle kunna vara av intresse, se bilderna. Eftersom jag var ensam vågade jag inte stoppa in näsan i dem.

Nåja, kan hända att det blir ett nytt försök att finna denna tre och en halv meter djupa och en meter breda gryta.

/Joakim